Jag skulle nog aldrig beskriva mig som en person som är nöjd. Jag ser inte på mig själv så. Jag ser mig själv som ständigt strävande mot nya mål och mot nya erfarenheter.

Klibba från Reboot 2009

Men, så är jag inte heller en person som utvärderar i det oändliga, som funderar och funderar igen, utan jag fattar beslut och står bakom dem. Så det fick mig att fundera, är jag kanske trots allt en person som”nöjer sig”?

Jag har vänner som när de ska köpa en ny tv, ägnar timmar, dagar och veckor åt att utvärdera, läsa på och fundera. De skaffar sig massor av information och väldokumenterade underlag för att kanske månader senare slutligen göra sitt köp.
Jag å andra sidan bestämmer mig för ett antal (kanske 5) viktiga kriterier, ser till att dessa är uppfyllda och gör sedan mitt köp utan att titta tillbaka och fundera vidare.

För mig tror jag den här inställningen varit avgörande för att kunna driva de företag och projekt jag gjort undrar åren. En förutsättning för att nå resultat, men det handlar ju inte om att enbart nå snabba resultat utan om att nå ett resultat som är tillräckligt bra och om att kunna bocka av det från min att göra-lista.

Jag har under det senaste året också insett att många människor har samma inställning till relationer, det vill säga man söker i det oändliga efter någon som är en utopisk perfektion i stället för att bestämma sig för att det man har funnit är perfekt.

Inga tv-apparater är perfekta, ingen mobiler eller datorer är det. Inga lägenheter är perfekta och inga människor är perfekta.
Men om du bestämmer dig för att en handfull attribut eller kriterier ska vara uppfyllda så kan du nå något som är “perfekt för dig”.
Good enough is perfect