Den senaste veckan har vi översköljts av analyser och tankar kring de hemskheter som drabbat Norge och jag har lovat mig själv att inte blogga om detta eftersom så mycket bra (och mindre bra) redan sagts.

Men just idag, den 29 juli, är det något jag måste få ur mig.

Idag skulle min lillasyster fyllt 43 år om inte en full 25-årig tjej kört på henne för snart 20 år sedan.
Hur skulle hennes liv sett ut? Skulle jag varit morbror till några barn? Hade hon blivit journalist som hon ville? Hade våra föräldrar blivit mormor och morfar också? Hade mina barn haft kusiner? Hade hon bott (kvar) i sitt älskade Österrike eller Australien?
I Koranen (5:32 – citatet förkortat) står det “…om någon dö­dar en människa, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet…” Och det är just det som är så djävligt! Att en person med en enda gärning kan ändra hela mänskligheten. En lätt hisnande tanke…

Döden är något vi borde lärt oss leva med, något vi borde förstå är oundvikligt, att det är en naturlig del av livet. Dom som är döda har det inte svårt, det är dom som är kvar som lider. Det är dom som överlevt och dom som förlorat sina barn, syskon eller föräldrar som det är mest synd om.

När min omedelbara chock över min lillasysters död lagt sig tvingade jag mig själv till konstruktivt positiva tankar. Världen blir inte bättre av att jag deppar ihop. Ur alla situationer måste det gå att få fram något positivt. Men vad?
Jag har inga patentsvar för jag tror att resultaten är otroligt individuella men jag tror att frågan måste ställas och försöka besvaras av var och en.

Här kommer också frågan om förlåtelse. Jag är nämligen helt övertygad om att världen inte blir bättre om jag börjar hata personen som var orsaken till tragedin. Jag tror att tjejen som körde ihjäl min syster känner stor ånger och får leva med den smärtan resten av sitt liv – ett straff nog för mig.
Men, hur ska man kunna förlåta det som skett i Norge när han uppenbarligen inte visar några tecken på ånger? Snarare tvärt om. Kan man förlåta en psykopat?

Jag känner med alla anhöriga i Norge. Ni har en utmanande resa framför er.

Jag slutar med att citera Niklas Deeped Strandhs kommentar till blogginlägget Bryt hatet – förlåt gärningsmannen:
“Försoning … handlar om att våga gå utanför sitt eget hat, sin egen frustration och inte sprida vidare raseri, aversioner och död.”