En början, en mitt och ett slut – det är vad en historia består av enligt Aristoteles. Kanske det mest uppenbara jag någonsin skrivit här på bloggen.

De två böcker som jag skrivit hittills är fackböcker och har därför inte något direkt dramaturgiskt upplägg och det har givit mig friheten att skriva varje kapitel oberoende av varandra. Jag har alltid börjat med en rubrik och ett tema för kapitlet och sedan fyllt på eftersom. I slutet har jag sedan sorterat kapitlen så att ett vettigt flöde bildats.

För någon vecka sedan satt jag i en workshop med Dave Malouf där vi jobbade med design utifrån en berättelse och att få till berättelsen är det första vi måste arbeta med. Det är nu som Dave presenterar agilt skrivande, det vill säga ett sätt där berättelsen alltid är klar. Den har från början en start, en mitt och ett slut. Därefter fyller vi på med små tillägg i mitten för att göra berättelsen livligare, mustigare och rikare.

Vi bygger upp berättelsen successivt men det finns hela tiden en komplett och färdig berättelse, även om den inte är något vi är stolta över. Skulle någon komma och kräva att vi levererar nu så finns något att visa upp.

Jag inser i efterhand att det är så här jag jobbar även med mitt romanprojekt. Jag har en början, en grundhistoria och ett grovt slut, sedan skriver jag scener och situationer som allt eftersom passas in i historien för att få till den fyllighet en äkta berättelse behöver.

Jag har ofta hört om författare som börjar en historia utan att veta vart den kommer ta vägen, som låter karaktärerna få eget liv och på något sätt får styra berättelsen åt författaren. Så är det inte för mig, jag jobbar agilt – är en agil författare som inte skriver linjärt från början till slut.