Många är de vänner, släktingar och partners som uttryckt att jag jobbar för mycket, att jag i vissa fall ”alltid jobbar”. Men hur mycket är mycket?

Innan ljus och fotogenlampor kunde lysa upp hem och arbetsplatser jobbade vi i princip när det var ljust. På sommaren mycket och på vintern inte mycket alls.
Under industrialiseringens början fick inte fabrikerna stå still och det var inte ovanligt med arbetspass på 10 till 16 timmar. Men sedan hände något. På tjugotalet ändrades detta till att bli något vi lever med än i dag, 40-timmarsveckan.

Var det nya rön om arbetarnas hälsa och välmående som låg bakom? Ingalunda så, det berodde som vanligt på en krass ekonomisk fördel.

Det var vid det löpande bandet i Fords fabriker som 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan kom att etableras. Så här förklarar Henry Ford detta i en intervju i World’s Work magazine 1926:

– Fritid är en nödvändig ingrediens för en växande konsumentmarknad eftersom arbetande människor behöver tillräckligt med ledig tid för att behöva konsumentvaror, till exempel bilar.

Så denna snart hundraåriga norm grundas i att vi behöver tid för att konsumera det vi producerar.

De frågor jag ställer mig efter detta är:

1. Vissa vill minska arbetstiden. Kommer detta leda till ökad konsumtion?
2. Om vi ökar arbetstiden får vi då en motsatt effekt? Minskad konsumtion.
3. Är 40-timmarsveckan en bra balans mellan produktion och konsumtion?

Tills jag (eller mer troligt någon annan) klurat ut svaren på dessa så kommer jag att jobba så mycket jag vill. Så mycket som jag tycker jag behöver – både för plånboken och för produktionen.